Stilar och redskap
0Det finns många stilar inom orientalisk dans. För att underlätta för er som vill anlita oss, presenterar vi här de vanligaste stilarna - samtliga är egyptiska - men under ständig utveckling av dansöser över hela världen. De redskap vi använder i dansen presenteras också här nedan.
STILAR
Tarab
Tarab är den stigande lyckokänsla som uppstår gemensamt mellan publik, dansös, musiker, melodi och lyrik när allt stämmer överens. Översatt kan man säga att det är detsamma som eufori.
I första hand åsyftar dansgenren tarab den lyrikbaserade musik som framfördes av egyptiska storheter i mitten av 1900-talet, såsom Oum Khalsoum, Farid al Atrash och Warda. Dansösen porträtterar sångarens känslor och följer melodi, instrument och rytmer, vilka ofta skiftar flera gånger i ett musikstycke. Tarab har blivit en mycket populär genre speciellt på 2000talet men introducerades redan av Soheir Zaki, som var den första dansös att ens våga uppträda till den högt hyllade musiken (lyriken). Ingen var riktigt säker på hur detta skulle mottagas av den konservativa publiken, men Oum Khalsoum själv blev förtjust och gav erkännandet till den unga dansösen: ”Du dansar mina känslor!”. Det är så en äkta tarab är.
Ballad
Arabiska och även i viss mån turkiska ballader från senare tid – även helt samtida – har blivit mycket populära att dansa till. Den stil som skapats påminner om tarab. Dansösen följer dels sångarens röst, dels textens innebörd, dels rytmen och accenterna.
Redskap som slöja, fanveil, poi, isisvingar används gärna till ballader då det flygande tyget passar så fint till melodiernas känsla och texternas innebörd – kärlek.
Beledi
Beledi är för oss grunden till all orientalisk dans. Det är från början folkets dans, utvecklad ur den allra tidigaste dansen. Det är beledi i olika former som vanliga kvinnor dansar på fester och hemma i vardagsrummet.
Den beledi vi dansar på scen har många regler och tydliga ramar, men samtidigt stor frihet i hur vi väljer att tolka musiken med våra rörelser i improvisation.
Beledi kan vara mycket traditionell. Den kan också vara mycket modern, med inslag av pop, shaabi, ballad, tarab och annat.
Golden era
Golden era stil är vad man kan se i svartvita filmer från första halvan av 1900talet. Stilen saknar kanske de mest explosiva publikfriande rörelserna, men är i gengäld mycket intim och flirtig på ett relativt avskalat sätt. För många är golden era stil fortfarande den äkta stilen, då det var här stjärnstatusen för dansöser skapades.
Musiken är otroligt vacker och säkert vad många anser den äkta orientaliska mystikens magiska stil.
Shaabi
Shaabi är egyptisk street pop, klubbmusik och listmusik. Den kan jämföras med hiphop eller rnb, eller ännu längre tillbaka bluesen och soulen, då shaabin också, för flera decennier sedan, ursprungligen skapades i områden och av människor som stod längre ner på den sociala välfärdsstegen. Både rytm, ton och texter avspeglade detta och kan göra så även idag.
Men som stil har shaabi breddats otroligt och är nu även en genre för orientalisk scenkonst, särskilt i länder utanför arabvärlden. Shaabi kan också vara väldigt glad, busig och kaxig.
Pop
Pop är pop. Den är snällare än shaabi och kanske lite enklare att ta till sig direkt som lyssnare och danspublik. Pop är glatt och lättillgängligt. De arabiska rytmerna är ofta mixade med västerländska poprytmer, med tydliga 4or i takten och sällan invecklade i formen. Det roliga med pop är att det är lätt att följa även för spontandans på fester eller för workshops.
Raks sharki
Inom den orientaliska dansvärlden är raks sharki dels ett samlingsnamn för all orientalisk dans, dels en egen specifik stil, även kallad megancé/mejanse. Detta är en stil som är skapad för att dansösen ska kunna visa upp så mycket som möjligt av sina kunskaper i ett och samma musikstycke. Oftast starter megancén med ett intro och avslutas med ett outro som är något snabbare för att visa snabba steg och snurrar, och däremellan stycken av mer folkloristiska danser – alla i scenversion – av varierad längd, vilket ger en mängd rytmer och stämningar genom dansen. Samtliga redskap passar till megancé, beroende på dess sammansättning.
REDSKAP
Fingercymbaler
Det minsta redskapet vi använder inom orientalisk dans är fingercymbaler: på arabiska kallade zagat, på turkiska kallade zill. De första underhållarna i Egypten (awalim och ghawasee) använde zagat som musikinstrument för att ackompanjera sin egen dans. De sjöng också till. Det fanns ju ingen orkester eller musikanläggning på den tiden i de sammanhangen.
För att följa de olika arabiska rytmerna finns det många olika mönster att spela zagat. Man kan även spela så att man följer melodislingor eller betonar accenter.
Idag används zagat främst i vanlig raks sharki, beledi, folklore, men allra främst i American Tribal style (som på bilden nedan) och i turkisk stil.
Käpp
Den käpp som används idag av kvinnliga orientaliska dansöser i folklorestilen saidi, sägs vara en parodi på männens krigsdans tathib – men med feminina steg och lätt tunn glitterblingad bambukäpp med krok.
Käppen används i dansen som en förlängning av kroppens linjer och rörelser och för att betona accenter.
Käpp används även i andra länders folkloriska stilar, samt i libanesisk dans – då mer som en rolig accessoir till fräcka accenter.
Detta relativs nya redskap är ett långsmalt silkestyg fastsatt på solfjädersram i bambu.
Precis som käppen används fanveils för att förlänga kroppens och rörelsers linje. Fanveils passar bäst till ballader och viss pop – musik med varierande stämning där redskapet kan följa, imitera och visa känslor från snabba energifyllda accenter och snurrar till lätta svävande vågor.
Redskapet poi – långt silkestyg på kort kedja – kan användas på liknande sätt.
Isisvingar
Det största och mest dramatiska redskapet vi använder inom orientalisk dans är isisvingar; stora blänkande vingar som når från golvet ända till en meter förbi utsträckta armar. (bokare bör notera: kräver stor yta, även fri takhöjd på minst 3 meter) Med isisvingar kan man utföra mycket ståtliga rörelser; ofta snurrar med variationer och mjuka vågor i olika former, men även accenter kan markeras. Isisvingar är ett nytt redskap men det passar lustigt nog mycket bra till även äldre musik med sin mystik.
Det kanske vanligaste redskapet inom orientalisk dans är slöjan. Detta för att dansösen redan under tidigt 1900tal använde vackert svävande tyg för att annonsera sin ankomst till scenytan. Även idag används slöjan i första hand till intro i raks sharki stil, men även till hela koreograferade eller improviserade danser. Slöjan är vanligtvis av silke eller chiffong eller en blandning. Formen och längden varierar beroende på stil.
