Nu känns det så där igen. Det blev ljust för nån timme sen, men inte riktigt ljust. Det liksom stannar av. Det blir bara grått. Och då stannar också mitt huvud och min kropp av. Vaknar inte helt. Och jag tänker: HUR ska jag orka vara sprudlande, inspirerande, förebild för mina elever, en ledare som ser och hjälper när det behövs... Varför måste det vara söndag just idag med detta väder? Eller rättare sagt - varför måste det vara denna brist på väder när det är söndag? Och sen ska det börja blåsa ordentligt, hur ska jag klara detta...

Men det var samma sak förra söndagen. 

Och säkerligen ett stort antal söndagar i livet innan det.

 

Förra söndagen var första lektionen med nybörjargruppen. Skoj att äntligen vara igång! Men mitt huvud och min kropp strävade emot här hemma, trötta av dimman och allt det gråa. Jag går ju ändå. Jag går alltid ändå. Och när jag är i salen, sätter på musiken, ordnar och donar bland grejorna, läser igenom min planering, sysselsätter mig med enbart det roligaste jag vet, så kan jag inte längre fokusera på det grå. Musikens toner kämpar att fösa bort det grå. Så droppar eleverna in, och de är fler än på listan, ett litet glädjehopp inom mig. En till har anmält sig efter att hon var med på prova-pån veckan innan. Underbart! Jag var väl inte så grå som jag kände mig då. 

 

En av eleverna annonserar direkt till mig att hon har huvudvärk och kanske kommer smita iväg tidigare om det inte fungerar för henne. Jag säger självklart, du måste känna efter själv. Men hon stannar hela passet. Och efteråt säger hon: Du botade min migrän. 

Sanningen är, och det säger jag till henne också, att jag botade min också. 

 

Dans är den bästa medicinen för mig. Orientalisk musik och dans. Den naturliga. Den mjuka och sköna för öronen, ryggen, hjärnan, hela mig. Om jag inte mår bra, kan jag inte lyssna på annan musik än orientalisk eller klassisk musik, balettmusik -också en av mina närmaste dansformer. Att ligga på rygg och lyssna på en timme Oum Khalsoum kan vara rent välgörande sådana dagar. Om jag lyckas röra kroppen också är det ännu bättre. 

Min närmaste kollega på mitt vardagsjobb säger också det - hon ser att jag mår bättre varje måndag för att jag dansat en stor del av söndagen, dagen innan. Hon säger att det är tur att jag har dansen, för den håller mig vid liv. Och det är helt sant. Måndag morgon kan jag kvittrande studsa ur sängen i tid utan att tänka så mycket på mörkret som andra morgnar. Jag önskar jag hade tid och ork att dansa fler gånger i veckan, men vardagsjobbet tar musten ur mig. Vila är också viktigt för att orka med. Och jag längtar efter ljus och värme, på ett så där lagom skandinaviskt sätt... 

 

Men idag är det söndag och jag tror på musiken. Jag kommer må bättre sen. 

 

Hälsningar

Alva Aucu