orientalshimmer.blogg.se

Igår mitt under arbetstid - mitt under en av mina lektioner med 19 barn - ringde en balettmamma till mig för att tala om att hennes dotter inte kommer fortsätta dansa nästa termin. För det första är det väldigt märkligt att mamman anser att hennes samtal om dotterns fritidsverksamhets varande eller icke varande är viktigare än mitt uppdrag som pedagog i grundskolan - dessutom samma skola som hennes dotter går på, dock inte samma klass eller årskurs; mamman har sett mig på jobbet flera gånger och är fullt medveten om att jag jobbar där. Hon borde därmed veta att jag är upptagen så dags. För det andra är detta inte första gången mamman är ambivalent om sin dotters dans hos mig. Inför den här terminen har mamman bestämt sig för att vara väldigt irriterad över att fortsättningsgrupperna slogs ihop från tre till två och slutligen bara en. Hon trodde då att jag skulle sätta nybörjare i samma grupp som dottern. Varför skulle jag göra det? Fortsättning är fortsättning. Nybörjare är nybörjare. Varför skulle jag utsätta barnen för att blanda dem och stressa dem eller tråka ut dem? Jag talade då om för mamman att till skillnad från hennes dotter som bara gått en termin för mig, har de andra barnen gått mellan ett och tre år för mig. Alla har alltså gått längre tid och det går därför bra att ha dem i samma grupp, för trots att de har olika ålder är de på liknande nivå i baletten. Jag anpassar också alltid innehållet efter barnen. Hon verkade inte tro mig och var uppenbart inte nöjd. Hon bad sin man prata med mig om exakt samma sak. Han fick också exakt samma svar. Han verkade mer lugnad men jag tror inte det hjälpte mamman.

 

 

För att kolla av hur långt jag kunde pressa barnen i utmaningar, nu när jag fick en blandad fortsättningsgrupp, gjorde vi flera helt nya och svårare övningar redan första gången. De yngre barnen i gruppen, de som gått mina lektioner i 2-3 år, klarade det efter ett tag, eller efter ett par lektioner. Men flickan vars mamma inte vill hon ska gå med nybörjare, hon klarar fortfarande inte vissa saker, har inte kopplat vissa saker. Men hon är näst äldst i gruppen, och ser ner på de yngre med en attityd att hon är många år äldre (hon är max två år äldre). Jag ser att hon kämpar med vissa övningar, men lådsas att hon är bäst ändå. När hon sen kommer ut till mamman säger hon att det var så lätt. I början sa jag då till henne och mamman att vi hade flera nya övningar och att även flickan sagt att det var svårt, för att lugna mamman om innehållet och låta flickan bara ha roligt utan press. Men nu har jag gett upp. Mamman verkar tro att hennes dotter är den nya barnstjärnan. Hon ska bara ha de bästa lektionerna. Jag har sagt att då får de nog åka och ta lektioner i Lund eller Malmö eller Köpenhamn, där det finns riktiga dansskolor, riktiga balettskolor. Mamman vill också att flickan ska både sjunga och spela teater och hon ifrågasatte varför det står "dans & teater" i medborgarskolans kursprogram när det inte finns några teaterkurser. Ja det kan man ju undra, men det beror väl på att det ska vara lika i hela landet i tidningen, även om det inte finns vare sig kurser eller lärare. Hon var inte nöjd med det svaret och tittade på mig som om jag ljög. Självklart gör jag allt jag kan för att hindra hennes dotter att bli nästa barnstjärna. Eller hur....

 

Det gör mig ont om flickan att hon pressas psykiskt att tänka illa om yngre barn, att alltid se sig själv som den bästa, överlägsna. Till slut blir det inte roligt för henne. Redan nu ljuger hon ju för mamman, förmodligen för att hon vet vad mamman vill höra. Hon vill höra att dottern är bäst, överlägsen och att allt på lektionerna är för lätt för henne. Om de vill ha det så, kan jag inte hjälpa dem. 

 

Trött, 

Alva Aucu