Det välgörande i att känna sig som ett ufläkt köttstycke.....
0Alltså, mina underbara elever!
Vissa av dem har inte haft lektion i orientalisk dans på tre veckor (då det varit höstlov, jag varit på danish open och de helt enkelt missat gången däremellan också) och kände sig därmed lite ringrostiga. De är ju ändå nybörjare, detta är deras första termin.
Och så är det november. Den mörkaste, tristaste, råaste månaden på året (möjligtvis näst december då, men av någon anledning känns december ljusare med alla dekorationer överallt...) och det gör väl ingen yster i kroppen direkt.
Så kommer de till min lektion idag, kämpar sitt yttersta, det knakar i samtliga leder, isolationer är till en början att glömma..... tror deras kroppar instinktivt. Men visst går det! Och för varje minut allt bättre!
Efteråt kom denna kommentar som helt slog huvudet på spiken: dessa rörelser till denna musik (beledi awadi) och med den sköna avslappningen efteråt, gör att man går härifrån som ett utfläkt köttstycke, helt avslappnad och mjuk i hela kroppen.
Jag tror knappast det finns någon bättre känsla i november än det välgörande i att känna sig mjuk, varm, smidig och avslappnad. Orientalisk dans, när man anpassar den till de förhållanden man befinner sig i - klimatet, temperaturen, vardagssysslorna, dansnivå, etc, är enligt mig den allra bästa träningsformen, om så bara för att känna att man faktiskt lever.... trots november..... Och om mindre än en månad vänder det! Ljuset kommer tillbaka! Då kommer vi alla orka mer. Genom att skapa goda förutsättningar i kroppen redan nu i den mörkaste tiden, har vi då möjlighet att utvecklas vidare och bli ännu starkare och smidigare! Mot nya mål och en ny termin!
Men just nu är jag nöjd med det välgörande i att jag känner mig som ett utfläkt köttstycke...
hälsningar
Alva Aucu